Historia

Att leva med katten som sällskap – detta har förekommit i människans kultur under många tusen år.

För cirka 5 000 år sedan ansåg man i Egypten att katten var en helig varelse och i staden Bubastis fanns ett tempel helgat åt den katthövdade gudinnan Bast. Vid utgrävningar har man hittat många omfattande gravplatser med mumifierade katter. Rasen abessinier liknar de tempelkatter som avbildats i egyptiska pyramider och tempel.

Man tror att handelsmän har tagit den egyptiska, korthåriga tamkatten med sig från Egypten till Italien omkring 900 f Kr. Katterna spreds vidare runt om i Europa och tros ha kommit till England cirka 900 e Kr.

Olika fynd av relifier och annat bildmaterial visar att långhårskatter har existerat i Asien sedan hundratals år tillbaka och sedan 1500-talet har de varit kända i Europa. Det fanns då två varianter av långhåriga katter; perser (som tros härstamma från Persien/Iran) och angora (som tros härstamma från Ankara/Turkiet). Persern hade brett, runt huvud, yvig päls och kort kropp medan angoran var slank och högbent med trekantigt ansikte och längre päls. De ursprungliga raserna korsades och efter selektiv avel fick man så småningom fram rasen perser.

Medeltiden är en mörk period i kattens historia. Precis som häxorna ansågs katten stå i förbund med djävulen och brändes på bål. Vem har inte sett en katt avbildad bak på en häxas kvastskaft och sett den skrockfulle spotta när en svart katt korsar vägen? En kvarleva från medeltiden.

På 1800-talet tog kattintresset en rejäl fart. Kanske kan vi tacka den kattälskande engelsmannen, Harrison Wier för detta. Han arbetade med att förbättra det dåliga rykte katten fått – inte minst under medeltiden. I London, juli 1871, anordnade han världens första kattutställning. Om katten sade han: “Lång tids vanvård och grymhet har gjort katten självständig. Med ett nytt synsätt skulle den snart bli föremål för intresse, beundran och avel för sin skönhets skull.” Och tänk om han hade fått se hur rätt han hade!